Nu sitter jag här i mörkret i en stilla lägenhet och försöker samla mina tankar.
Hade en jätte härlig helg när jag fick träffa mina älskade syskon, föräldrar, farmor och farbror. Och sen kom pojkarna, som jag också längtat efter att få träffa, hem. Det blev bara bajs. Inte bara men mycket jobbigt blev det.
Jag vet inte om jag kan sätta ord på hur jag känner eller om jag ens kan komma fram till VAD det är jag känner i det här. Jag har läst alla era vettiga kommentarer i det här på bloggarna och tagit till mig av det.
Jag försöker vara vuxen och jag försöker vara förstående och jag försöker att se på det objektivt. Men jag är människa, dessutom en väldigt känslomässig sådan. Jag blir ledsen. Jag kan inte låta bli att bli ledsen. Även fast orden kommer från ett 4-årig barn. Kanske just för att dom kommer från ett 4-årigt barn. Ett barn som jag älskar.
Jag försöker inte på något sätt ta rollen som hans mamma. Han har redan en fantastisk mamma. Kommer han att förstå att det inte är mitt fel att hans föräldrar inte lever ihop? Förstår han det om några år? Eller kommer jag alltid att ha den skulden på mig. Den påfrestningen skulle jag inte klara av. Men jag vill ju leva tillsammans med med dessa två killar!
Jag hoppas att detta bara är en fas och att han såsmåningom kommer att förstå att jag bara vill honom gott. En prövning att kämpa sig igenom. Bara att bryta ihop och gå vidare!
Det är inte första gången det händer att han vänder sig emot mig på det här sättet, men kanske har det med höstmörkret att göra att jag tar det så hårt just nu. .
Det är skönt att komma till jobbet och få tankarna på nått annat. Ett jobb där jag trivs och känner mig trygg. Annars kan jag lova att jag skulle älta och analysera. Dessutom har jag några guldkorn till kollegor som jag känner alltid finns till hands för att lyssna.
Tack för alla kommentarer och inlägg. Skönt att läsa allas olika vinklar på det hela.
Hoppas ni sover gott där ute. Dags för mig att krypa till kojs!
9 kommentarer:
Kram fina, fina Marit!
Det kommer att bli bättre.
Fint älsklingen min. Har jag sagt att jag älskar dig?
Och du...jag saknade ditt sms inatt, men jag förstår när jag läser detta att du kom hem oskadd, skönt.
Puss på rej.
Jag säger också som Sus, det kommer bli bättre. Det är inte kul att höra nu när det är mitt i allt. Men det är bra att du har jobbet och kan skingra tankarna där för ett tag.
Nilo kommer växa och bli större och kommer säkerligen förstå mer och mer. Ni är alla tre super fina så någon annan lösning än att det kommer bli bra ser jag inte.
Kramar
Hej Marit! Klart du blir ledsen om Nilo säger det han säger, men han riktar nog inte det direkt till dig utan kanske till sin pappa eller sin mamma. I hans värld vill han naturligtvis att hans pappa och mamma ska leva ihop. Han älskar dig så mycket, det lyser i hela honom när han tittar på dig,Marit, försök se till det, och inte vad han säger. För det är viktigare att se till era fina stunder som är många fler än när han slänger ur sig saker som har med hans längtan eller hans oro. Han älskar dig också och inte bara sin mamma. Jag tror att du måste förstå att du är långt viktigare än du någonsin kan ana. Glöm inte att ta din plats i familjen för den är nämligen självklar att du ska ha, jag älskar dig så mycket och tycker att du är så himla bra. Att du älskar Fredrik vet jag men att han har sådan tur att du också älskar hans son , det är stort för det är inte självklart Marit. Stor kram från din tokiga svärmor
Jag håller tummarna för er...Du verkar vara en så fin bonusmamma.
Kramar!
När jag var liten ristade jag med nål streck över min styvmors foto och satte upp på min anslagstavla. Med en nål rätt genom pannan. Jag vet inte vad pojken har sagt... men det kunde varit värre. Man älskar sin styvmor ändå. Men ibland tar man ut frustrationen på dem.
Tack. Ni är fantastiska.
Hej Marit,
Jag har varit "inne hos dig" ibland eftersom jag känner Fredrik. Han kan förklara vem jag är. Men lyssna du på din svärmor, för hon är en mycket klok kvinna. Det är oerhört tufft att vara bonusmamma när det redan finns en riktig mamma dessutom. Ta hand om varandra.
Kristina
Håll ut. Och älska ungen som mest när han förtjänar det som minst.
Det som är bra med barn, och inte vuxna, som är dumma, är väl just att de är barn,
inte så att barn ska ursäktas allt, de måste förstås lära sig hur det funkar i livet och relationer,
men med barn som har det lite trassligt i tankarna ibland får man lägga ett filter emellan och inte ta åt sig för mycket,
tror jag,
Att DU är älskad framgår tydligt av andras kommentarer, så håll ut!
Skicka en kommentar