I söndags spelade vi Snövit i Östersund, utanför Östersund ligger Ås, vilket var världsmetropolen för mig när jag växte upp. Så i publiken fanns massor välkända ansikten, vilket gör d väldigt speciellt att spela där. Visst infinner sig en känsla av prestationsångest, men inte av den formen att man känner sig sämst i världen och vill stänga in sig i en skrubb och dra nått gammalt över sig...
En sån känsla dyker upp ibland och man kan inte förstå att man ens kommit på tanken att ställa sig på en scen, men det här är en mer taggande känsla, lite nervositet som gör att man går in och ger några procent mer än vanligt. Och att veta att det här inte är människor som kommer att sitta och analysera föreställningen o dess insatser som folk i branschen troligen skulle ha gjort, däribland jag själv. Det här är min familj o nära vänner som jag vet alltid stöttar mig o vad jag gör, ständigt med filmkameran i högsta hugg!
Tack för att ni finns o för att ni var där! Tack för alla fina blommor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar