Jag lever. Om det var någon som undrade. Mamma ringde igår och var orolig, jag hade inte bloggat i helgen och på Fredriks blogg hade hon sett mig ligga och sova MED morgonrocken. Då är det illa tänkte hon.
Lördagskvällen på Golden var inte nån Hit för min del. Hängig och kass i halsen. Massor av gäster att servera. Jag åkte på två svensexor och ett helt företag med lastbilschaffisar. En kille kommer fram när jag, sjukt stressad står och fixar med en nota som ska slittas på 100 pers (där överdrev jag) och frågar - Skulle inte du kunna sätta på dig din rosa kanindräkt så att vi kan få ta ett kort?
I mitten av kvällen märker jag att min röst är på väg att försvinna, fäller några tårar av ren frustration, tar några djupa andetag och fortsätter jobba.
Nu har jag skjutsat Fredrik till flygplatsen, han åker till Sundsvall igen för att repa. Inte mycket vi hinner ses nu för tiden. Söndagarna. Känns tomt när han åker. Fick så dåligt samvete sist när han skulle till flyget. Brommaflygplats ligger ju väldigt nära här. Men morgonen är inte min tid på dygnet. Så därför tänker jag krypa ner i sängen nu och sova tills jag vaknar, sen kanske se en film. Tyst ska jag vara. Och lugn.
Men ikväll har personalen på Golden chansen att se den nya Åttitalsshowen som har premiär i schlagerbaren på torsdag. Dom kommer spela samma kvällar som oss, så vår enda chans att se är ikväll. Är så skönt att se andra shower, bli inspirerad! Vi får se hur jag känner mig.
3 kommentarer:
Du är grym du Marit.
Jag förstår hur du känner, sjukt frustrerande är det, men det går ju över tids nog. Ta det nu bara lugnt & kurera! Kramar!
Jobbigt att vara sjuk när man inte får vara det! =O(
Recension på 80-talsshowen tack!
Skicka en kommentar