Perspektiv på livet.

Sen olyckan den 18 januari har jag läst pappan och systerns bloggar. Mitt hjärta värke varje gång.



Vare gång jag tittar in på deras bloggar får jag en påminnelse om hur skört livet är. Att det när som helst kan ta slut. Att nån som står mig nära kan ryckas ifrån mig på bara en sekund. Jag gråter bara av tanken.

Jag försöker leva i nuet, att inte oroa mig för framtiden. För den kanske inte finns. Att älska tveklöst. Och att uppskatta det liv som jag lever och alla underbara människor som jag har omkring mig.

Man behöver bli påmind, för det är inte alltid lätt att fokusera då dessa saker.